På Blåbergets avfallsanläggning håller ett gigantiskt sopberg på att kapslas in för att undvika att föroreningar kommer ut i våra vattendrag.
– Det känns väldigt meningsfullt att vi tar hand om gamla synder, säger Sundsvall Energis enhetschef Rikard Fürst.

Text: Anders Lövgren  Foto: Katarina Lövgren

I slutet på 60-talet öppnade Sundsvalls kommun en soptipp på Blåberget, väster om staden. Under årens lopp fylldes en yta stor som 60 fotbollsplaner med alla tänkbara sopor, från hushållsavfall till uttjänta vitvaror, bilvrak och byggskrot.

– Så gjorde alla kommuner, det var inte reglerat på samma sätt som idag hur den typen av avfall skulle tas om hand. Men 2002 började deponilagen gälla, en lag som förbjuder deponering av brännbart avfall, säger Rikard Fürst.

Det brännbara avfallet började i stället eldas på Korstaverket för att producera fjärrvärme, och i samma veva kom samhället igång med återvinning av metaller och andra material som tidigare dumpats på tippen.

Men kvar är det gamla sopberget. Problemet med det är att regn och smältvatten tar med sig föroreningar ut i naturen och till vattendrag.

– För att undvika det grävdes en dränering runt soptippen där vi samlar upp lakvattnet och leder det till dammar för rening och sedan vidare i en ledning till reningsverket inne i stan. Det har fungerat, men bidrar till ökad belastning på reningsverket. Det vi gör nu tar hand om problemet på ett mycket bättre sätt, menar Rikard Fürst.

Den nya lösningen löser flera problem. Det finns gott om förorenade jordmassor runt om i regionen, och när bygg- eller saneringsprojekt ska göras behöver dessa massor tas om hand. En stor del transporteras till Blåberget och läggs som ett täcke på de gamla soporna. 

I år har bland annat jord från saneringen av det gamla sågverksområdet vid Nyvik på Alnö använts, samt jord från markarbeten i Alliero där det ska bli bostäder. Dessutom används slagg som blir kvar i botten på pannan i Korstaverket när soporna eldas.

– Man kan likna det vid att vi med jorden bakar en stor limpa eller en bakelse. När lagret är tillräckligt tjockt, det kan variera från ett par meter till mer än tio meter, ska det täckas med en tätande duk gjord av materialet bentonitlera. Det kan ta upp till 15 år innan vi är framme där. Och ovanpå det blir det jord och gräs, förklarar Rikard Fürst och tror skämtsamt att det slutliga resultatet kommer att påminna om en prinsessbakelse.

En viktig detalj som måste hanteras är att det bildas metangas inne bland de gamla soporna, och de fångas i dagsläget upp i ett ledningsnät och eldas bort, vilket är bättre för miljön än att bara släppa ut gasen. På sikt kan det gå att samla upp metangas och sälja den som eftertraktad energi.

När Byggplats reportageteam är på plats är två traktorer och en grävmaskin igång uppe på jordhögen. De flyttar på massor som fraktats dit, plattar till och bygger en stabil “jordkropp” som ska plana ut på alla sidor. 

Lakvatten kommer fortsätta samlas in, men eftersom sopberget i framtiden blir täckt och inte släpper igenom vattnet kommer föroreningarna stanna under täcket. 

– Noggranna provtagningar görs löpande på lakvattnet. För reningsverket som sedan tar emot detta kommer det att bli mycket mer skonsamt än det varit hittills, säger Rikard Fürst.

Han har haft jobbet i åtta år och det hörs på honom att dessa förbättringar gör honom stolt.

Nästan varje dag tar han cykeln från hemmet vid Sidsjön till Blåberget. Då passerar han bäckar som har kontakt med avfallsanläggningens område. När han ser det simmar öring i vattnet blir han glad.

– De åtgärder vi gör spelar roll, jag kan se att vår miljö blir renare och renare, säger han.

FAKTA

Sedan år 2002 är det förbjudet att deponera brännbart avfall och år 2005 utökades förbudet till att omfatta allt organiskt avfall. Om det saknas kapacitet att ta hand om detta avfall genom förbränning eller materialåtervinning kan länsstyrelsen medge dispens för deponering. Naturvårdsverket sammanställer länsstyrelsernas dispenser. Exempel på avfall som deponeras med dispens är latrin och fluff från fragmenteringsanläggningar, (rester från sönderdelning av till exempel bilar och elskrot). Källa: Naturvårdsverket.